Det tar sig sa mordbrännaren, idag i vår lokaltidning VLT, stod det både resultat från världscupen, vilket det brukar göra, men även worldcuprankingen var med och resultat från dressyren i Florida. Som om det inte vore nog så hade man en liten notis om hur det gått för Jens Fredricson i Roggel och konstaterade att det gick bättre för svägerskan i finalen. Och inte nog med det, en notis om 74-åriga! Ulla Håkansson som blivit utsedd till ”Årets Ambassadör” i Norra Skånes idrottsgala. Ulla Håkansson bor i Skåne men rider för Strömsholm och det tackar vi henne för. I hur många sporter kan man vara med och ta medaljer i den åldern?
Jag har just läst Paulo Coelhos senaste bok och helt lösryckt ur sitt sammanhang vill jag citera några lösryckta ord i en mening ”kvinnor alltid är varandras naturliga fiender”. Det ligger mycket i det på många plan som inte hör hemma här men jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om bara det. Vi är inte snälla mot varandra och hugger gärna någon i ryggen om det gagnar oss. Det kan vara en bidragande orsak till att ridsporten inte har fått ta den plats i idrottsvärlden som den förtjänar. Självklart är det en av anledningarna.
Jag trodde att man hade slutat reta barn och ungdomar som rider men jag gick förbi en radio när jag precis hörde att man fortfarande gör det. När min äldsta dotter gick på högstadiet så blev hon retad för att hon red så hon slutade, för hon ville var en av de andra, de som inte red, de som var coola. Nu rider hon igen och har egen häst men det tog tid. Av någon anledning börjar man redan i skolan att reta de som rider och det är de värderingar som barn tar med sig upp i vuxen ålder. Varifrån kommer de värderingarna? Föräldrararna vid middagsbordet? Fast nu för tiden är det väl få familjer som äter middag tillsammans varje dag.
När jag var ung, väldigt ung, så var vi några i klassen som red. Jag skämdes över en av mina kamrater för jag tyckte att hon var så töntig och pinsam och jag ville inte förknippas med henne så jag slutade rida. Det är ingenting som jag är särskilt stolt över och jag skäms fortfarande idag när jag tänker på det. Jag var och är nog inte ensam om detta tyvärr. Vi är så rädda för att hamna utanför gemenskapen.
Om Malin Baryard febern hade startat så kanske jag nog inte brytt mig så mycket för då är det möjligt att jag varit fokuserad på att bli lika bra som Malin och struntat i de andra, eller inte. Vad vet jag? Det går inte att gå tillbaka och göra rätt men man kan använda sina erfarenheter på ett sådant sätt att man inte gör om samma sak igen.
Får jag bjuda på lite hip hop?
Någon som minns Alexander Rybak och Fairytale?
